Sen är jag en sån här jättefjantig tjej, heheheheh... Jag är rädd för sjukt mycket små saker. Bl.a. är jag as rädd för fåglar. Och då menar jag as rädd, haha! Sen är jag rädd för tåg om jag är utanför det, hatar att gå över tågrelser. Jag är rädd för spindlar om dom rör på sig, spökerna som bor i mitt hus, det som finns i mörkret (alltså sånt som kan döda mig, typ monster, mördare mm.), jag är rädd för människor jag inte känner (men jag är inte blyg, bara rädd för människor. Kan ju vara en mördare liskom...), eld, kryp överlag. Ja, jag kan hålla på huuuuuuur länge som helst. Haha, vilken hare jag är alltså!

Just de! Är bollrädd också...

Gammal och gammal, 1 år sen. Men är man 16 år så känns 1 år sen riktigt långt borta! Åh herregud, detta var längesen. Mörkt hår man hade då.

Man ser filmen, och tårar rinner. Man ser på filmen och tänker att det är så hemskt. Det är hemskt. Men vad som är ännu värre är att han inte är ensam. Han är allt annat än ensam.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner igen mig, och det tror jag faktiskt att de flesta skulle göra. Att det seciellt är vanligt bland så många unga känns så fel. Jag är 16år, och vet om många som har känt/känner sådär. Några av mina närmaste inkluderas bland dessa. Många har gjort saker det inte skulle kunna påstå att de är stolta över, det inklderar även mig själv.

Visst, alla som ser denna film tycker det är så hemskt. Tycker så synd om honom och känner så stort medlidande. Men är det någonsin många som tänker att det är så vanligt som det är? Är det någonsin någon som tänker att ett stort antal ungdomar sitter ensam hemma, och skadar sig själv?

Människan är ganska duktig på att förstöra sig själv. Man kastar en blick där, slänger ur sig ord här. Vissa mer än andra, men all gör vi detta utan att egentligen tänka till. Utan att tänka efter på vilket sätt detta dräför personen i fråga. Ett "skämt" skadar ofta mer än tänkt.

Vi är även ganska duktig på att nervärdera oss själva. Hur många kan egentligen säga att de står i spegeln varje dag pch tänker "hej din snygging där!"? Hur många kan egentligen stå i spegeln, se på sig själv och vara nöjd med det dem ser? Hur många är egentligen nöjd med vem man är, hur man ser ut och vad man presterar? Inte särsilkt många.

Vad är då anledningen till detta? Ja, jag är då ingen forskare, psykolog eller kurator som är expert på det här. Men, jag är 16 år, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har viss erfarenhet av detta (från mig själv eller andra) och jag är inte blind. Jag ser hur det. Jag ser hur samhället är uppbyggt, och helt ärligt: jag hatar det. Man ska vara si och man ska vara så, annars duger man inte. Så enkelt är det. Varför är det så? Jo, för människan är aldrig nöjd, och söker alltid något bättre. Men vad är egentligen "bättre" då? Vad är det söker efter? Vad är det man "ska" sträva efter? Något omänskligt. Och det är ju så, att man kan trots allt inte vara mer än människa.

Nu sitter inte jag och skriver att alla andra människor är dumma och blinda. Jag sitter inte och skriver att jag gör nånting för att få det bättre, för det gör jag egentligen inte. Visst, jag försöker aldrig trycka ner någon, snarare lyfta dem. Men det hjälper inte alla som redan sitter i skiten.

Jag skulle även vilja avsluta med att skriva att jag tycker denna film är väldigt bra. Pojken på filmen är otroligt stark som vågar dela med sig av det han gör. Jag tror, och hoppas, att detta kan få fler att öppna ögonen och se sig omkring. Jag hoppas att detta kan få fler att förstå hur det är.

dag 2 - det här betyder någonting för mig